Har allt kring kulorna bara varit en påkostad föreställning för att föra allmänheten bakom ljuset?
I KvällsPosten den 29 oktober -89 gick chefen för den tekniska roteln Wincent Lange till attack:
-Redan från början tyckte jag att resonemanget kring kulorna inte stämde, förklarade han. Kulorna är rena bluffen och har med all sannolikhet planterats ut.
Den första kulan – den som sägs ha skadat Lisbet Palme – hittades vid halvsjutiden på lördagsmorgonen utanför fastigheten Sveavägen 29, fyrtio meter från mordplatsen. Det aktuella området var vid det här laget ytterst noggrant sopat och den uppsamlade snön silad av kriminalteknikern Börje Moberg och hans kollegor – utan att man hittat några kulor.
Lisbetkulan hittades nu istället av en indisk frilansjournalist vid namn Alfredo de Tavares som enligt uppgift till pressen försatt sig själv i hypnotisk trans (!)
Alfredo de Tavares pekade ut fyndplatsen till en punkt belägen snett över gatan i höjd med Vingresors kontor, 155 cm från körbanan och omedelbart söder om två vattenrännor som gick tvärs över trottoaren.
Den andra kulan – den som sägs ha mördat Olof Palme – uppdagades av Elisabeth Belich, en ung telefonist vid Sveriges Radio. Detta inträffade söndagen den 2 mars kl 12.20. Alltså 37 timmar efter mordet – och endast sju meter (!) från blodfläcken – bakom en stor cementpelare!
Hur den har hamnat där är en av mordgåtans största och mest avgörande mysterier.
Att de bara ramlat ner alldeles i närheten av mordplatsen betraktades av ballistisk expertis som omöjligt. Eftersom de lätt pansarbrytande kulorna hade överljudshastighet på cirka 440 meter i sekunden när de lämnade pipan borde de logiskt sett ha slagit ner minst tusen meter längre söderut, i riktning Sergels torg och Konserthuset. Skottvidden (hur långt kulan går) är cirka två kilometer.
-Jag har aldrig varit med om att kulor som hittats nära avskjutningsplatsen varit så oskadade, kommenterade Anders Lexne, Sverigeagent för Smith & Wesson. Det är ytterst osannolikt.